
Riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L) har en lång historia av att kämpa och stå upp för HBTQ-rättigheter. Som tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen var hon en av de drivande för att få bort Socialstyrelsens sjukdomsstämpel på homosexualitet. För denna artikel har Allierad intervjuat Barbro för att få reda på hur hon tänker kring att gå från att inte kunna så mycket om diskriminering mot HBTQ-personer till att vara en allierad, att inte vara beroende av att vara generaldirektör och att det inte räcker att tycka synd om en grupp som utsätts för förtryck.
Året 1979 ockuperade demonstranter trappan till Socialstyrelsen. De hade, efter åratal av politisk kamp, kommit för att kräva borttagandet av klassificeringen av homosexualitet som en psykisk sjukdom. I den då nytillträdda generaldirektören för Socialstyrelsen, Barbro Westerholm, hittade de en allierad som efter att ha besökt dem på trappan bestämde sig för att arbeta för en friskförklaring av homosexualitet. Inom några veckor drev hon igenom det beslut om friskförklaring som demonstranterna inte hade fått gehör för tidigare. För Allierad berättar Barbro om hur hon innan beslutet inte visste om att homosexualitet klassades som en sjukdom men att hon visste att det behövde ske en förändring.
– När jag kom till Socialstyrelsen så kunde jag oerhört lite om de sociala frågorna för jag är läkare och epidemiolog så att det här sociala fältet var nytt för mig. Jag visste således väldigt lite om de homosexuellas situation så när demonstranterna stod där på trappan och skanderade ’Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella. Nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort’ tog jag beslutet att stryka det där sjukdomsbegreppet. Men under de veckor som följde innan det här var klart rent juridiskt så fick jag ju veta hur det var att leva som homosexuell i samhället. Man vågade inte berätta, för berättade man så blev man utstött från sina familjer, man tappade kontakt med föräldrar och syskon och man förlorade jobbet. Alltså det var en rad såna här händelser som verkligen tog djupt, för att man älskade någon av samma kön så blev man utstött ur samhället.
För Barbro var det viktigt att söka kunskap om samhällets diskriminering av homosexuella av flera anledningar. Ett skäl var för att hon inte tycker att det räcker med att tycka synd om en grupp som utsätts för förtryck, man måste kunna empatisera med dem. Detta var något hon lärde sig tidigt i sin karriär, en lärdom som har följt henne sedan dess.
– Vid den här tiden var Ludvig Jönsson Pastor primarius. Han fick i uppdrag att hålla etikföreläsningar för oss generaldirektörer och överdirektörer i myndigheterna. Hans budskap var så här: ’När ni tar ett beslut rörande någon person, byt plats i tanken med dem och känn efter, hur känns det att få det här beslutet?’ och det som han förmedlade till oss fastnade i mig. Det är väl så att inte alla har den här förmågan till inkännande spontant men om man uppmärksammas på den så kan man nog möta vederbörande på ett annat sätt, säger Barbro.
När Barbro ville veta mer om sjukdomsstämpeln på homosexualitet gjorde hon också något som få andra hade gjort förut, hon gick och pratade med demonstranterna istället för att prata med andra om demonstranterna. Att prata med en grupp som utsätts för förtryck istället för att prata om en grupp som utsätts för förtyck är en viktig förklaring till varför beslutet om friskförklaring kunde tas så snabbt och Barbro finner en stor mening med att kommunicera och skapa dialog.
– Du får ju helt annan information, det blev en direktkontakt. Jag fick ju klart för mig på studs vad de ville. De ville prata med mig och då skulle de få prata med mig och ingen annan. Jag fanns ju i huset men om jag hade varit bortrest så hade det ju inte fungerat för tjänstemännen hade ju sagt nej i flera år och det visste jag inte om, det har jag svårt att förlåta dem för.
Barbro menar att det fanns en stor okunskap på Socialstyrelsen dels om själva sjukdomsstämpeln men också om att det var i Socialstyrelsens makt att ta bort den.
– Man hade ju uppenbarligen inte klart för sig att det här kunde ju Socialstyrelsen bestämma själv. På våren innan det här hände så hade ju riksdagen sagt nej till en friskförklaring men det visste jag inte om heller, det fick jag reda på bara för ett par år sedan genom på riksdagens utredningstjänst.
När Allierad frågar Barbro om hon någonsin varit rädd för repressalier förklarar hon att hon aldrig har varit beroende av vare sig rollen som generaldirektör eller riksdagsledamot vilket har gjort att hon alltid har kunnat stå fast vid sina åsikter. Som exempel tar hon upp situationen efter riksdagsvalet 1998, ett val där Liberalerna gjorde dåligt ifrån sig.
– Det gick dåligt för oss i Liberalerna i -98 års val och då fanns det de i riksdagsgruppen som verkligen sågade mig vid fotknölarna för att de tyckte att det var mitt fel eftersom jag hade drivit HBTQ-frågorna. Då kände jag att då hör jag inte hemma i ett parti som inte kan försvara en diskriminerad grupps rättigheter. Istället så ägnade jag mig åt SPF Seniorerna och det var ju framförallt där som frågan om åldersdiskriminering kom upp.
Och förutom HBTQ-frågor är det just åldersdiskriminering som Barbro engagerar sig i. Hon förklarar att åldersdiskrimineringen syns ända upp i riksdagen men att många inte inser att ålder är en diskrimineringsgrund.
– När de olika partierna gör riksdagslistor, då är man inte så pigg på att sätta årsrika personer upp på valbar plats.
För att få en förändring menar Barbro att åldersdiskriminering mot årsrika måste bli en fråga för ungdomsförbunden, både för att yngre och äldre generationer ska kunna mötas men också för att alla blir äldre.
I slutet av samtalet, som har handlat om allt från HBTQ-historia till åldersdiskriminering, frågar vi Barbro om hon har några tips för den som vill börja alliera sig med andra och hon relaterar tillbaka till pastor primarius Ludvig Jönsson.
1. Öva dig på att empatisera med andra.
– Många drivs nog av att tycka synd om men det blir fel att tycka synd om någon utan du måste också kunna identifiera dig med personen i fråga, leva dig in i vederbörandes situation för att förstå och se vad som behöver göras. Man behöver få den där duvningen som vi fick av pastor Ludvig Jönsson för det ledde till en kulturförändring i möten med andra.
/ Linn Berggren