Podd Allierad

Musik Tarte-Tatin

Kristina
– Som kvinna är jag ganska trött på att det alltid är kvinnor som går i feministiska demonstrationer, som tar ansvar för jämställdhetsarbetet på arbetsplatser, säger ifrån när någon – oftast en man – drar ett sexistiskt skämt. Var finns alla allierade män? Hur kan jämställdhet fortfarande ses som en kvinnofråga? Å andra sidan så har jag många gånger också blivit väldigt irriterad på just feministiska män som tagit plats och fått en massa beröm för saker som miljoner kvinnor sagt och gjort miljoner gånger före dem. Samtidigt är jag själv vit och antirasist. Jag har många gånger varit osäker och ute och famlat. Hur mycket plats kan jag egentligen ta i den antirasistiska kampen? Borde jag tacka nej och backa oftare? Vad innebär det att vara vit och allierad? Hur vet jag vilket sätt som är det rätta? Sedan jag började jämföra mina två positioner i de här två olika kamperna har jag blivit mer ödmjuk inför männen som försöker vara feminister. Det är inte alltid helt lätt att göra rätt och i rädslan för att göra fel riskerar vi att inte göra något alls. Och det måste väl vara värre, eller?
Jag heter Kristina Wicksell. Jag är kommunikatör på jämlikhetsstiftelsen Make Equal. Vi driver just nu ett arvsfondsfinansierat projekt som heter Allierad och som handlar om just detta. Den här poddserien kommer att utforska begreppet alliering och hur vi alla kan bli bättre på att alliera oss. Och vi som driver projektet Allierad det är jag och
– Maria Johansson, jag är projektledare och jämlikhetskonsult på Make Equal
– Yousef Lebbad, jag är projektmedarbetare och driver aktivistnätverket inom projektet
– och Emelie Karinsdotter heter jag, jag är också projektmedarbetare och jämlikhetskonsult på Make Equal.

Kristina
– Och om vi börjar med själva ordet allierad, vad är egentligen alliering och vad betyder det, Maria?

Maria
– Ja, alliering betyder, enligt ordböckerna, att sluta förbund, slå sig samman, ingå allians, förena sig. Och när det gäller projektet Allierad så har vi uttryckt det som att ”alliera sig i en rättighetskamp som inte är ens egen, att stå upp för andras rättigheter och att göra det i praktiken. Vi har samtidigt, när vi har jobbat med projektet, upptäckt att det här begreppet alliering, eller att vara allierad, det behöver en förklaring och att människor verkar vilja få resonera kring vad det betyder. En förhoppning, och också projektets mål, är ju att fler inte bara ska förstå begreppet och tanken utan i praktiken också alliera sig med andra. I en värld där fler och fler organiserar sig i rasistiska och odemokratiska rörelser som begränsar våra mänskliga rättigheter så behöver vi bli fler som kämpar tillsammans och inte emot varandra. Vi använder i projektet en slogan som konkretiserar väldigt bra tycker jag vad det handlar om ”för att din kamp är min kamp”.

Kristina
– Och som du säger har vi ju märkt att många har lite svårt att förstå det här begreppet. Man blandar ihop det med att engagera sig i sina egna frågor, att som kvinna till exempel vara feminist. Vi verkar vara lite ovana vid att prata om hur man som priviligierad kan engagera sig för andra. Och det kanske är för att det är ganska ovanligt och för att det oftast är de som utsätts för ett förtryck som måste fokusera och ta plats i den kampen?

Maria
– Som vi redan har varit inne på så har vi en samhällsförändring med allt hårdare klimat och en förskjutning längs hela den politiska skalan som gör att det är jätteviktigt. Men jag tycker också samtidigt att man ser mer och mer av det här med alliering mellan rörelser. Att man faktiskt tar det här på allvar och står upp tydligare för varandras rättigheter.

Emelie
– Jag tror också att många upplever en ganska stor frustration nu kring hur samhället ser ut, vart det är på väg och att det blir hårdare och hårdare klimat. Man kanske känner att man har svårt att få sin röst hörd och ingen lyssnar på en särskilt mycket. Då tänker jag att man som individ kan stärka varandra också. Att det här är ett sätt att visa civilkurage, kan man kalla det, men också någon typ av medmänsklighet när man känner att världen kanske är på många sätt på väg åt fel håll och de stora institutionerna kanske sviker upplever man det som. Många små individer och enskilda människor är väldigt starka tillsammans och har mycket gemensamma beröringspunkter. Därför tänker jag att alliering är extra viktigt i den här tiden och för mig också.

Yousef
– Jag håller verkligen med och precis som Maria sa innan också så i och med att odemokratiska rörelser får mer och mer makt, men också i och med att de samarbetar också i många fall, att man ser organisationer och rörelser som är hbtq-fientliga och samarbetar med fascistiska organisationer och att på samma sätt som de får mer makt genom att samarbeta sinsemellan så måste vi också lära oss av det och samarbeta med varandra.

Maria
– Den som vill sortera bort en grupp den kommer i slutändan att vilja sortera bort allt, så det är ju verkligen en gemensam kamp för vilket samhälle vi vill ha, för synen på människan.

Yousef
– Det har vi ju lärt oss av historien att det är ju så det fungerar. Det tar inte slut när de har gått på en grupp. Personer med funktionsnedsättning, när de är klara med de personerna, de individerna, den gruppen så skulle de känna sig nöjda och vara klara med det, utan då tar de sig an aborträtten till exempel och så vidare.

Kristina
– Vi har ju försökt att samla in exempel, och det kommer ju också ett poddavsnitt att handla om, exempel på alliering i historien. Och då upptäckte vi att det är lite svårt att skilja på vad som är alliering och rättvisekamp och vad som är till exempel välgörenhet. Vad tänker ni kring det? Var skiljer det sig? Var blir det faktiskt alliering och att inte bara hjälpa någon?

Emelie
– Jag tänker att det är viktigt att jobba på alla fronter samtidigt och att vi kanske lever i en tid där vi vill ha bara ett rätt svar, så här gör man. Då blir allting bra och så checkar vi av det. Så är det inte. Om individen behöver pengar för att överleva just då, jag har pengar och jag kan avvara dem. Det är klart att det är något positivt men att låta det stanna där raserar ju ingen struktur som gör att det här inte händer igen och igen.

Maria
– Jag håller med Emelie och det är ju också så vi ser, om man tittar på stora förändringar så har det ju ofta varit flera olika parallella händelser eller rörelser eller individer som har jobbat. Ibland tillsammans men också sida vid sida eller på olika håll i världen mot det gemensamma. Många spår samtidigt oavsett vad det handlar om.

Kristina
– Men Emelie, vad tänker du att man behöver ha koll på för att alliera sig? Behöver man ha viss kunskap? Vi pratar ju till exempel ofta om tolkningsföreträde. Vad betyder tolkningsföreträde?

Emelie
– Enkelt förklarat handlar det om en enda sak egentligen, att den som drabbas av ett förtryck är den som kan berätta hur det är att leva i det. Alltså att man har företräde att tolka det här förtrycket helt enkelt om det drabbar en själv. Det betyder ju också att man kan definiera hur förtrycket ser ut, vad som är nedsättande men också hur man vill att kampen ska föras för att ändra på förtrycket. Om man tar ett exempel så kan inte vita berätta hur det är att utsättas för rasism och heterosexuella kan inte berätta hur man blir bemött av samhället om man är homosexuell eller den som inte använder rullstol kan faktiskt inte veta hur vardagen ser ut om man gör det. För erfarenhetsmässigt så vet man inte.

Yousef
– Hur gör man då om två personer som tillhör samma förtryckta grupp har två olika tolkningar av situationen eller förtrycket?

Emelie
– Det där är ju en intressant diskussion som uppstår ganska ofta och det är helt okey att det är så. Vi är alla komplexa personer och ingår i många olika maktordningar och kan uppleva saker på olika sätt. Om man tar hvå transpersoner till exempel, då upplever man ju världen på olika sätt utifrån många olika delar av den och båda versionerna är ju sant. För ingen grupp är ju homogen. Men den här situationen kan ju användas av normpersoner eller mer priviligierade personer som ett argument för att ogiltigförklara. ”Jag har pratat med en annan transperson som faktiskt sa så här, då stämmer inte det du säger.” Som använder det här mot den förtryckta gruppen. För att försvara då att man har ett svar på hur det egentligen är. Det här är ju också en diskussion som visar att det är mycket mer komplext, det finns inte bara ett rätt svar. Man kan lyssna då helt enkelt och förstå att det finns flera olika versioner, alltid.

Kristina
– En grej jag tänker på, som dyker upp ofta, att personer då med tolkningsföreträde som då har större kunskap eller större förståelse för hur ett förtryck eller hur en viss struktur ser ut och att det också är den gruppen som borde föra kampen, vi hör det ganska ofta. Vilket gör kanske att det blir en konflikt här, för det är ju också vissa grupper som faktiskt inte har blivit lyssnade på och där har vi kommit ganska långt i Sverige när vi har börjat inkludera fler personer i olika kamper och i olika maktrum till exempel. Jag tänker att det skulle kunna bli en krock med det vi vill göra. Och det har jag ju sett till exempel när vi har försökt att inkludera män i jämställdhetsarbetet och den feministiska kampen att många kvinnor känner ”jaha, ska vi inte ens få ta plats här nu, ska vi bli nedskuffade, inte få sitta och berätta om våra upplevelser i morgonsoffor” och så vidare. Hur ska man tänka där? Vad är ens roll som utsatt och som priviligierad kopplad till tolkningsföreträde?

Emelie
– Det handlar ju aldrig om att bara den som drabbas får resonera om orättvisor eller ojämlikhet, det får alla göra och bör göra. Det är ju det som är projektet. Det viktiga är hur det görs, alltså vad man säger och vad man tar sig rätten att säga. Det här med tolkningsföreträde kommer ju in varje gång man diskuterar hur det verkligen är att vara drabbat och ha levt med det, vad som är kränkande eller inte. Där tänker jag att det kanske är bara den gruppen som faktiskt ska få sitta i morgonsoffan och prata om just det.

Musik Tarte-Tatin

Speakerröst Maria
– Vi vill tacka Arvsfonden som finansierar projektet, Nisse Björn och Studio Ljudbjörnen för hjälpen att spela in och klippa vår podd samt sajten Blue Dot Sessions för musiken.

Maria
– Jag jobbade med en man som jag hade väldigt intressanta diskussioner med alltid, vi pratade väldigt mycket ideologi och just tolkningsföreträde, på jobbet. Han sa något som jag tycker är så bra, han sa ”jag som man kan kalla mig för feminist och det gör jag men jag kan inte stå på torget och hålla tal och säga – Vi kvinnor!, då blir det fel, då ställer jag mig i vägen”.

Kristina
– Om vi tar #metoo som exempel, där byggde det ju på upplevelser av sexuella trakasserier och att det är viktigt att de rösterna får höras. Men sedan när man pratar om ansvarsutkrävande och vad vi ska göra åt det här, det är kanske då männen ska in i samtalet. För det är ju också ofta männen som kan förändra sitt beteende eller säga ifrån. Är det ett rimligt sätt att se på vem som får tycka om vad?

Emelie
– Jag tänker att det är det, för då handlar det ju om att utgå ifrån de utsattas upplevelser, att ta dem på allvar och på riktigt lyssna. Och sedan, okey vad kan vi alla göra åt det här? Och då se att vi alla måste göra något åt det, inklusive männen. För vi har alla olika funktioner i vad vi kan göra. För det handlar också om tolkningsföreträde, alla har inte makt att säga ifrån på samma sätt. Om man tolkas som kvinna då kan du inte säga vissa saker, medan som man kan du göra det i den här frågan specifikt. Och då borde du göra det, för att vara en bra allierad till exempel.

Yousef
– Det handlar ju också om att alltid checka av med gruppen som du vill alliera dig med, vad den behöver av dig, vilka behov du kan fylla. Det kan ju till exempel vara att vara en röst, att som man prata med män om hur man bör bete sig mot kvinnor och icke-män. Eller om man får höra att ”vi behöver skjuts till den här lokalen”, att kunna bistå med det. Om man har de resurserna och den makten.

Maria
– Alla har ett ansvar för vilket samhälle vi vill ha och för hur samhället fungerar.

Emelie
– Jag tänker att man kan göra så mycket olika saker också. Det behöver inte handla om att man ska stå på ett torg och säga saker väldigt högt eller att lägga upp saker på sociala medier och få likes. Utan det kan handla om det här som ofta är det tyngsta arbetet, kanske att skjutsa folk någonstans eller vakta så att ingen kommer in i ett tryggt rum till exempel om man har någon separatistisk fest på något sätt. Alla de här osynliga, mindre creddiga uppgifterna tycker jag är de viktigaste som allierad i en kamp där det verkligen handlar om solidaritet då och inte till exempel välgörenhet.

Kristina
– Man pratar ju ofta om att en viktig del är att syna sina egna privilegier, det är en sak som ofta sägs till personer med privilegier. Vad betyder det i ett sådant här sammanhang? Vad gör man, vad innebär det att syna sina egna privilegier?

Emelie
– Det handlar om att bli medveten om att man är en del av en större struktur tycker jag. Att vi alla har en position i en samhällsstruktur som vi ofta inte ens håller med om som individer, att det borde vara på det sättet, men vi är en del av det alla och att inse det och förstå att ingen står utanför det. Vad kan jag göra utifrån den makt som jag har och utifrån min position? Det skulle jag säga är just att syna sin privilegier. Vad är det som är supersmidigt för mig? Vad är det som jag aldrig behöver tänka på? Vad kan jag göra där för de som behöver tänka på det här dagligen?

Kristina
– Jag tänker att kopplat till alliering så är ju det någonting väldigt positivt. Att prata om privilegier det låter ju lite negativt som att jag skulle behöva ha någon slags skam för att jag bär på privilegier men när det gäller att vara allierad så handlar ju det om att förstå vilken makt jag har och att använda den makten på ett positivt sätt. Jag kan faktiskt säga det här, jag kan förändra det här, för att jag sitter på privilegier. Jag tror att det kan hjälpa folk att känna att de kan vara en del i en kamp till exempel.

Yousef
– Att kolla och checka ens privilegier hjälper en att veta hur man ska hjälpa en grupp som man vill alliera sig med, gör det enklare för en att veta hur man riskerar att trampa på den gruppen man vill alliera sig med.

Emelie
– Ja det här med skam och skuld är ju skitjobbigt så klart, och superobekvämt. Om man är väldigt priviligierad så är det en extremt ovan känsla också, rent psykologiskt. – Varför måste jag tänka på det här nu, det har jag aldrig behövt? Medan de som utsätts har hela tiden behövt tänka på det.

Kristina
– Och hur man uppfattas av andra och sådana saker tänker du?

Emelie
– Precis, hur man uppfattas och tolkas och läses av andra. Vilka etiketter nån sätter på en och så där. Jag tänker bara på när ordet cis-person kom till exempel. Det fanns en sådan stor ovilja bland normpersoner att ens gå med på att jag är också någon i den här ordningen av kön som vi har i samhället, att inte bara vara ingen – den neutrala, att inte bara peka ut de som avviker. Det handlar det väl också om, att ta sitt ansvar, att förstå att jag verkligen är en del av det här också och vad kan jag då göra för positivt av det.

Kristina
– Jag upplever ganska ofta att det är så lätt att hamna i att bara prata om och att upprepa som ett mantra att ”jag vet att jag har privilegier, jag vet att jag är vit, jag vet att jag är man, jag vet att jag är cis-person” och så vidare. För mig är det ganska ointressant om en person säger det. För det kan man säga utan att överhuvudtaget agera utifrån det. Där tänker jag det viktiga är hur man agerar. För om man då felkönar, att säga hundra gånger att man är ledsen att det blev istället för att bara se till att inte göra om det, att nästa gång så gör jag rätt. Det ger ju ett mycket mycket större förtroende tänker jag för en person som har privilegier, att genom handling visa att man förstår vad det innebär, snarare än att tjata om det.

Emelie
– Det finns så mycket kategorier så jag tänker att det kan kännas nästan överväldigande. Det blir ingen handling utan ”jag är det här och det här, jag är antirastist och jag är feminist, jag är allt det här”. Men det vi vill åt är ju att agera feministiskt, göra feministiska handlingar och göra antirasism i praktiken. Att fokusera på just vad gör vi, istället för att försöka upprätthålla någon bild av att man är så medveten bara.

Kristina
– Det handlar ju också om vad som är syftet med det. Jag försöker i alla fall tänka att jag ska var den absolut bästa vita antirasisten i rum där det bara är andra vita. Då kommer jag få minst cred men det är då jag gjort störst skillnad. Jag tror tyvärr att det ofta blir att man gör tvärtom för man vet att man är mer granskad i ett rum med personer som är utsatta för förtryck till exempel eller i en grupp tolkningsföreträde. Medan det är mycket mer safe att göra fel eller att inte vara en perfekt allierad i en grupp där det bara är normisar. Det är ett förhållningssätt som jag försöker ha, att det kan vara ett sätt att stämma av med sig själv. Varför försöker jag vara en bra antirasist?

Emelie
– Just det. Hur många poäng vill jag vinna här nu egentligen. Hur många poäng finns att vinna?

Kristina
– Varför tror ni att det är det så svårt då? Vi har varit inne på det. Varför är det så många som är så rädda och oroliga för det här?

Emelie
– Jag tror att mycket handlar om just rädsla för att göra fel och då gör man ingenting och det är man också mest van vid att göra. Det finns en vana som är väldigt svår att bryta. Utsätts man inte för andra typer av rum, där någon kräver att man gör något annorlunda, utan att någon faktiskt stöttar en att göra något annorlunda, då är det väldigt lätt att bara stanna kvar i sin lilla bubbla så att säga, jag tror att det handlar mycket om det. Att stanna kvar i sin position, för att allt annat känns lite läskigt också.

Kristina
– Men jag, om jag ska vara lite självkritisk och lite kritisk mot den egna rörelsen, jag tänker att det är värre att vara hycklare än att bara vara dålig. Om man tar på sig att jag har en ambition om att vara feminist eller vara antirasist eller allierad på något sätt, att då kommer man också dömas mycket hårdare, hängas ut eller kritiseras eller vad det nu kan vara. Håller ni med om det eller är det fel?

Emelie
– Ja, jag tänker att om man säger att man vill göra rätt då måste man göra allt rätt. Då måste man leva upp till allt, då ska man vara totalt felfri. Istället för att rikta blicken mot kanske andra som behöver hjälp med att göra något över huvud taget. Så, ja jag håller med.

Maria
– Ja jag håller också med, absolut. Det kan jag känna också som tillgänglighetsaktivist att jag är väldigt noga med att inte legitimera otillgänglighet. Men det händer ju att jag gör det.

Kristina
– Hur menar du med att legitimera?

Maria
– Vara i otillgängliga miljöer, bli buren eller gå någon låst ingång eller sådana saker. Det händer nästan aldrig, men det händer. Och då känner jag nästan överdrivet att jag måste berätta det för hela världen så att ingen ska komma på mig, för jag vet ju att jag har blickarna på mig i allt jag gör när det gäller just den biten.

Kristina
– Att folk har då så höga förväntningar på dig?

Maria
– Ja just det, det kanske inte stämmer men det är min känsla.

Kristina
– Så tänker jag också att det kanske ofta är. Det kanske inte alltid är personer utifrån som tycker så utan att man själv tänker väldigt mycket eftersom man så gärna vill göra rätt. Att man då är överdrivet nojjig.

Yousef
– Jag upplever att när folk är kritiska mot en för att man har betett sig illa som allierad eller för att man har gjort ett misstag så blåser man upp den kritiken som att det är hela världen som är emot en, när personen eller personerna egentligen bara har sagt att ”det där var ganska korkat att du gjorde det där”. Jag har gjort fel ibland där personen har blockat mig och sagt att ”jag vill inte ha med dig att göra längre”. Antingen kan man leva i den skammen och skulden och att ”jag är en hemsk människa och jag ska aldrig göra om det” eller så kan man lära sig av den situationen och undvika att göra fel igen och se det som sin fortsatta resa.

Kristina
– Det är så man lär sig att bli ännu bättre.

Yousef
– Ja, exakt. Men det är ju också så att i det samhälle vi lever i så har vi fått lära oss fel i hur man lär sig bli en bra människa. Vi fokuserar så himla mycket på individer och individuella handlingar. Men det handlar mer om intentionen är någon annat. Om du vill väl så kommer alltid bli perfekt och du behöver inte lära dig någonting. Snarare än tvärtom, att det är något man behöver öva på.

Maria
– Hela tiden har vi ju möjlighet att på olika sätt alliera oss med andra, att inkludera andra. Många människor gör ju också det, hela tiden. Jag tror det är viktigt att vi ser allt det positiva och inte klankar ned på oss själva för mycket när vi inte lyckas vara den där perfekta.

Kristina
– Men kanske också för att vi tänker att det handlar om att vara hjälte? Vi pratar ofta om alliering och civilkurage som de där jättestora handlingarna.

Emelie
– En annan sak som är viktig också är att allting syns inte utanpå, vilken identitet man har, vilken förtryckt grupp man tillhör, det är många gånger som normen inte lär oss att se. Därför tänker jag att det är extra viktigt att inte döma varandra. Att inte avfärda någonting för vi vet inte vad den här personen är med om eller har varit med om tidigare eller hur den identifierar sig själv. Och som sagt var, att tolka snällt när någon försöker och att verkligen komma ihåg det intersektionella. Vi vet inte allt om varandra.

Kristina
– Ett annat begrepp som vi bygger mycket, eller allt vi gör egentligen och framför allt kopplat till alliering, det är det här med normkritik. Vad skulle du säga Emelie är kopplingen mellan alliering och normkritik?

Emelie
– Jag tänker att för att veta hur man ska kunna alliera sig på bästa sätt så behöver man också ha en normkritisk blick på sig själv och på samhället. Så att man kollar ”vem är jag” i alla de här normerna som finns runtomkring mig. Vad har jag för position i det här samhällsystemet som är uppbyggt av en massa normer kring alla delar av oss egentligen? Kring etnicitet, hudfärg, ålder, sexualitet, kön, allt. Det handlar inte bara om att vara kritiskt mot normer och tycka att det är dåligt utan det handlar om att få syn på normer framför allt. Förstå vad jag kan göra utifrån var jag är kopplad till de här normerna. En annan sak som jag har tänkt på är att som normavvikare blir man ofta också representant för en hel grupp. Jag tänker på det där normpersoner som använder vissa sådana argument ”jo men en transperson sa faktiskt att det här var okey”, då handlar det ju om att den här transpersonen får föra någon slags talan för alla transpersoner i hela världen. Så är det ofta, det händer ofta. Men man hör aldrig tvärtom att ”alla ni cis-personer tycker ju så här” för att du som enskild cis-person har den åsikten. Om man vänder på det så där så blir det ganska tydligt.

Kristina
– Det är väl också därför folk blir lite förvirrade av tolkningsföreträdesbegreppet. Det håller ju inte om man har den bilden att alla ska tycka likadant eller ha samma upplevelse. Det är därför jag tänker att det är viktigt att skilja på att tolkningsföreträde handlar om att ha företräde till upplevelsen, inte till åsikten i sig. Att det kan skilja sig åt och ha en massa olika förklaringar till att man tycker olika.

Yousef
– Jag undrar Kristina, varför känner du ett behov av att bli allierad?

Kristina
– Det handlar nog mycket om att när jag ser att någon blir dåligt behandlad då känner jag mig som en dålig människa i efterhand om jag inte gör någonting. Och då tänker jag på lång sikt, att om jag skulle sitta som gammal och titta tillbaka på mitt liv och se att det har hänt en massa dåliga saker och veta att jag kanske hade kunnat göra någonting. Jag tror det handlar rent narcissistiskt om att jag inte vill vara en sådan människa. Men också kanske för att jag själv vet hur det är att stå ensam för att ingen stöttar mig och att man då kan tänka sig in i hur det är.

Kristina
– Vi har varit inne på jättemånga olika områden nu och det är inte helt enkelt. Vi har konstaterat att det är lätt att göra fel men att det samtidigt är viktigt att göra så vi kan lära. För annars riskerar vi att lämna till en utsatt grupp att tvingas agera, att tvingas lyfta sin fråga om och om igen. Det är också därför vi har bestämt oss för att göra den här podden, för att utforska olika delar av allieringsbegreppet. Vi har fyra poddsamtal framför oss. Så om vi ska sammanfatta, vad är det för frågor vi vill lära oss mer om? Vilka frågor är det vi vill lyfta och ta in andra tankar och andra personers expertis kring?

Emelie
– Vi har redan varit inne på en del av det. Ett avsnitt kommer handla om just det historiska perspektivet, hur har det sett ut tidigare, vilka goda exempel finns. Också för att ingjuta lite hopp och lite inspiration och se att man kan göra skillnad. Både som individ men också hur rörelser kan gå samman och har gjort tidigare. Det kanske är något som vi inte får lära oss av samhället så himla lättillgängligt utan vi kanske måste söka den kunskapen själva. Så det kommer vi prata om.

Yousef
– Vi kommer även prata om vad är som får människor att agera, både vad gäller solidaritet och civilkurage men också att vilja bli allierade. Vad är det egentligen som får oss att begränsa oss själva när det kommer till att alliera sig med andra? Hur kan vi uppmuntra oss själva till att bli bättre allierade?

Kristina
– Sedan kommer vi också kolla hur aktivister och rättvisekämpar jobbar i dag, i Sverige men också runt om i världen. Vad finns det för goda exempel i vår nutid?

Kristina
– Då vill jag tacka Emelie, Yousef och Maria för det här fina samtalet. Och sedan vill jag tacka er som lyssnat och hoppas att ni har blivit nyfikna och vill lyssna på oss igen. Vi har fyra viktiga och intressanta avsnitt att se fram emot. Vill ni tills dess läsa mer om projektet, läsa mer om alliering så kan ni gå in på www.allierad.se
Tack så mycket!

Musik Tarte-Tatin