Statsvetaren Niklas Altermark är forskare på Lunds universitet och har en lång erfarenhet av att studera funktionshinderpolitik med fokus på intellektuella funktionsnedsättningar. För denna artikel har Allierad intervjuat Niklas för att prata om hur forskning kan vara del av funkisrörelsen, skillnaden mellan forskning som drivs av solidaritet kontra medömkan, vikten av tolkningsföreträde och insikten om alla människors sårbarhet.
När Allierad ber Niklas att berätta om sin forskning kring funktionshinderpolitik förklarar han att han är intresserad av hur människokroppen och människohjärnor delas upp i normala eller avvikande, samt den politik som riktas mot människor som kategoriseras som avvikande:
– Jag tycker att uppdelningen är helt central för hur vi har valt att organisera samhället tillsammans och om man som jag då vill få ett bättre samhälle, ett mer solidariskt samhälle, så måste man också undersöka den politiken och den uppdelningen.
Niklas berättar vidare att hans intresse för hur människor som kategoriseras som avvikande också bottnar i egna erfarenheter av att arbeta på gruppbostäder under sin studietid.
– Jag jobbade på ett par ställen som var jättebra och det är viktigt att ta med men jag jobbade också på ställen där vi inte betedde oss schysst mot människorna som bodde där. Jag hade inte ett språk för att sätta ord på den upplevelsen och jag mådde ganska dåligt utav det. Så när jag började studera kunde jag använda alla de här teorierna om makt och politik som jag ägnade mig åt för att hitta ett språk för att beskriva vad det var som hade hänt där i mitt arbete och det är ju det jag har fortsatt med i min forskning, säger han.
På frågan om hur Niklas ser på sin forskning i förhållande till funkisrörelsen menar han att forskning och olika typer av medborgarrättsrörelser bör vara del av samma politiska kamper. På så sätt skulle forskningen kunna arbeta för ett mer solidariskt samhälle, samtidigt som det är viktigt att forskning inte tar den drivande rollen inom rörelsen.
– Jag har ju egna ideal. Jag vill ha ett samhälle som är jämlikt och som bygger på att människor ska få forma sina liv i så stor utsträckning som möjligt och det är mitt personliga ideal som jag arbetar för. Men för att jag ska få kunna arbeta för att få bidra till det idealet så innebär det att jag kan förklara den makt som finns i samhället och hur den utövas. Men jag kan inte förklara vilka måluppsättningar olika förtryckta grupper ska ha för att när jag gör det, om jag skulle kliva in och säga ’personlig assistans borde utformas på det här sättet’ eller ’människor med normbrytande funktionalitet behöver detta’, då blir jag själv en del utav maktstrukturen som jag tycker att jag vill kämpa mot, menar Niklas
När det kommer till tolkningsföreträde inom funktionshinderforskningen förklarar Niklas att Sverige har en lång historia av att prata ompersoner med normbrytande funktion istället för medpersoner men normbrytande funktion.
– Jag tror att om man tittar på svensk funkisforskning så har vi, eller tidigare generationer av forskare egentligen, haft problem med det där. Vi har, eller de har, ofta utgått från medicinska diagnoser och sen så har man utvärderat speciella stödsystem som är riktade mot de här medicinskt definierade grupperna och så har forskare sett det som sin uppgift att säga att ’det här funkar, det här funkar inte’. Så på det sättet har ju forskningen, istället för att vara kritisk och lyfta maktojämlikheter snarare gjort sig till någon slags utvärderingsenhet åt staten och det tycker jag är djupt problematiskt.
Niklas ser istället att han är en del av en yngre generation forskare som har introducerat en annan typ av funktionshinderforskning i Sverige med inspiration från brittisk forskningstradition som har tydliga band till funkisrörelsen. Där menar Niklas att man har sett forskningens uppdrag som maktkritiskt i huvudsak. Genom att vara medveten om att den kunskap som man som samhällsvetenskaplig forskare producerar inte är neutral menar Niklas att man kan ta ansvar genom att välja en position som kan leda till ett mer jämlikt samhälle.
Engagemanget för funktionshinderforskningen handlar för Niklas också om att komma bort från den allmänna uppfattningen om att han, i sina egna ord, skulle vara någon fantastisk samarit:
– Mitt svar är att det handlar om solidaritet och grunden för den solidariteten är att det kan mycket väl bli jag som behöver personlig assistans eller någon annan typ av stöd. Så jag ser det inte som att jag gör något snällt för människor som behöver hjälp av de här stödsystemen utan jag ser det som att rörelserna som driver de här frågorna utför solidaritetshandlingar med mig, de kämpar för fungerande välfärdssystem som jag kommer att behöva. Utgångspunkten för den politiska kampen blir det gemensamma åtagandet att bära vår sårbarhet gemensamt
Niklas menar därför att han själv inte ser sig som en allierad utan att det är han som är tacksam för att funkisrörelsen för sin kamp för sina och hans rättigheter.
Det är just den gemensamma sårbarheten som Niklas vill att vi ska ta vara på som en fundamental aspekt av alla människoliv. Han menar att frågor kring sårbarhet kan vara en bra start när man vill börja tänka kring funktionsmaktordningen, funktionshinderpolitiken och vilka konsekvenser de får för samhället:
– Om det är så att vi alla definieras av vår sårbarhet, vilken typ av samhälle leder det till? Hur kan vi bygga ett samhälle där den här sårbarheten inte blir något som skickar vissa grupper till marginalerna av samhället? Hur kan vi forma ett samhälle som innebär att vi bär vår delade sårbarhet gemensamt?, säger Niklas.
När vi slutligen frågar om Niklas mest konkreta tips för den som vill börja alliera sig lyfter han fram hur viktigt det är att:
1 Lyssna på gruppen som utsätts för förtryck. Detta innebär att man får vara uppmärksam så att man inte pratar över de människor som berättar om sina egna erfarenheter av att utsättas för förtryckande handlingar.
2 Respektera människors erfarenheter. När man lyssnar på en grupp som utsätts för förtryck är det viktigt att också respektera deras erfarenheter och på så sätt inte förminska eller förneka deras upplevelser. På så sätt blir man också ödmjuk inför situationen och människorna man står inför.