Ta det inte personligt, ta det politiskt


Barakat Ghebrehawariat kallar sig själv för Demokratiagenten och har en lång erfarenhet av att föreläsa, ge rådgivning och utbilda om mångfald, inkludering och normkritisk kommunikation. För denna artikel har Allierad intervjuat Barakat för att få reda på hur han började engagera sig för mångfaldsarbete, varför språket är viktigt när man vill alliera sig och varför en av de viktigaste handlingarna en allierad kan göra är att lyssna. 

När Allierad intervjuar Barakat förklarar han att hans engagemang för sociala rättvisefrågor är djupt rotat i egna erfarenheter: 

– Inte så mycket kring vem jag är men hur jag kodas och behandlas i en kontext där det existerar rasism mot icke-vita kroppar.

Han berättar om hur han som ung ofta saknade språket för att prata kring de diskriminerande händelser som han utsattes för. Barakat minns exempelvis hur han i grundskolan skrev en uppsats på svensklektionerna och hur läraren sedan inte trodde på att han hade skrivit texten själv. Han berättar att lärarens diskriminering var antydande, något som han nu i efterhand kopplar till forskaren Philomena Esseds definition av rasism: 

– Philomena Essed har definierat rasism som nånting som är svårt att sätta fingret på och det tycker jag var en otroligt träffsäker, nästan smärtsam formulering av just rasism, förklara Barakat.

Med egna erfarenheter av att ha blivit utsatt för diskriminering började Barakat i femtonårsåldern att läsa om mekanismerna kring diskriminering. I litteraturen fann han verktyg för att förstå hur rasism, men också andra former av diskriminering, upprätthålls samt förstärks av språket och hur vi kommunicerar med varandra. Idag, med flera års erfarenhet av att föreläsa om språkets kraft, är det därför inte förvånande att Barakat förklarar att språk har en enorm betydelse för hans arbete med mångfald och inkludering.

– För mig är språket ett vapen eller ett verktyg beroende på hur vi använder det. Jag märker att vilka ord jag använder i mitt vardagliga liv påverkar hur jag mår och hur jag känner mig. Det spelar roll hur vi pratar om andra och det spelar roll hur vi pratar om oss själva.

Han förklarar att han intresseras av ords betydelse och att vissa ord har en diskriminerande betydelse.

– Vad gör vi med begreppen och vad gör begreppen med oss? Jag tänker på ett begrepp som ”invandrare”. Vi använder det som om vi alla visste vad vi pratade om men under det begreppet döljer det sig en rasmässig dimension som bär på massa värderingar. När vi säger ”invandrare” är det i regel i sammanhang där vi diskuterar samhällsproblem. Det skapar en loop av rasistiska idéer, säger han.

Hur kan då språket användas som ett verktyg för att alliera sig med en rättvisekamp som man själv inte är en del av? Barakat menar att det finns många intressanta sätt att använda språket på och att det främsta är att lyssna.

– Jag har själv som allierad i mina privilegierade positioner lärt mig att bli bättre på att lyssna och prata mindre. Att försöka lyssna in och höra vad andra grupper som utsätts för diskriminering på andra grunder än jag säger, hur de ser på världen och hur de relaterar till händelser som jag kanske inte ens ser överhuvudtaget. Så jag tror att det första är att försöka förstå och ha en inlyssnande och inkännande attityd.

För Barakat handlar det om huruvida man ser diskrimineringen i en viss situation eller inte. Om man inte ser diskrimineringen så kan det tyda på att man faktiskt har privilegier i det specifika sammanhanget.

– Det viktigaste är att lyssna in och att kunna ta ett steg tillbaka, att förstå att vissa gånger, på vissa platser handlar det inte om mig. Det är viktigt att förstå att ta plats på bekostnad av andra, det är också ett uttryck för ett maktbeteende och det har jag lärt mig i allt från situationer där jag manspreadar till att jag mansplainar, förklarar han. 

Barakat menar att även om han kallar sig själv Demokratiagenten så har han fått öva mycket, och övar fortfarande, på att se sin egen privilegierade position i vissa sammanhang.

– Jag minns mycket väl när jag hängde på fritidsgården när jag var yngre. Då fanns det något som kallades tjejkväll två timmar i veckan och jag i min enfald och min tonårsaktighet tyckte att det var en grov orättvisa. Så jag gick runt och sa ’varför finns det inga killkvällar då?’ och det fanns liksom ingen riktig genuspedagogisk verksamhet som kunde förklara för mig att ’Barakat alla kvällar är killkvällar’.

Om man vill alliera sig måste man därför gå in med ett öppet sinne och en medvetenhet om att ens intentioner kan vara goda men att handlingarna fortfarande kan bidra till att förstärka diskrimineringen av grupper som utsätts för förtryck. Därför menar Barakat även att det är viktigt för en person som vill alliera sig att söka sig till nya rum där man kan få nya perspektiv och få sina föreställningar ifrågasatta. Han menar att det finns en risk med att bara umgås människor som liknar en själv eftersom man då sällan blir ifrågasatt om man till exempel säger något diskriminerande. 

Ett annat sätt att börja alliera sig är att förstå att ingen är fördomsfri och att det inkluderar en själv. Barakat menar att man istället måste börja prata om sina privilegier:

– Genom att du berättar om dina privilegier ger du mig rätt i det jag beskriver. 

Barakat förklarar att han då inte står ensam med sina verklighetsbeskrivningar utan att någon annan förstärker det han pratar om genom att säga exempelvis ”vet du vad det där händer aldrig mig”. Om man har vissa privilegier menar Barakat också att det är viktigt att man säger ifrån i miljöer som vissa andra inte har tillgång till.

– Prata om rasism med dina andra vita vänner, säg ’Har ni tänkt på att detta aldrig händer oss?’. Jag försöker göra så när jag är omkring till exempel heteromän, jag gör mitt allra bästa och jag skulle ljuga om jag säger att jag är nöjd, säger han.

Barakat förklarar att det är i de här privata sammanhangen som man som allierad kan göra störst skillnad, vid köksbordet och i vänskapskretsarna. Men det är också just vid matbordet som det kan vara svårast att agera och säga ifrån när någon säger något diskriminerande. Barakat menar att det ofta kan vara som svårast och mest skrämmande att säga ifrån i privata situationer med personer man känner väl. Därför menar han att det är väldigt viktigt att man måste se till sina personliga förutsättningar för att alliera sig. Hur kan man då gå tillväga om man inte vill agera genom att säga till en person när den säger något kränkande? När sådana lägen uppstår förklarar Barakat att han tror mycket på att ställa frågor.

– Fråga till exempel en person som uttrycker sig i termer av ”svenskar” och ”invandrare”. Fråga personen: ’vad menar du med ”invandrare”? Är det verkligen så? Var har du läst det här någonstans? Jag är nyfiken, kan du berätta lite mer om hur du tänker kring det här?’. Ställ öppna frågor som fortfarande är tydliga och raka.

Barakat fortsätter med att förklara att öppna och nyfikna frågor i den bästa av världar skulle kunna leda till att en person i slutändan ifrågasätter sina egna uppfattningar och föreställningar.

Sammanfattningsvis menar Barakat att vi måste se att vi alla är en del av samma värld. 

– Bara för att vi lever i segregerade samhällen betyder inte det att vi lever frånkopplade från varandra utan allt det här hänger ihop. 

I slutet av intervjun ber vi Barakat att summera sina bästa tips för den som vill börja alliera sig:

1 Bli en bättre lyssnare. 
– Jag brukar säga att en lyssnande kommunikation är en lysande kommunikation, det är ett bra sätt att lära sig väldigt mycket.

2 Anta inte att du är fördomsfri. 
– Gå inte in med tanken att du är fullärd eller att du är färgblind eller att du är fördomsfri. Det kommer bara sätta krokben för dels din egen mognad, dels din kapacitet att förhålla dig till komplexa frågor. Förstå istället hur diskrimineringsmekanismer uppstår och hur du är en del av det.

3 Ta det inte personligt, ta det politiskt. 
– Om någon pratar om att du är en bärare av vithetsprivilegier så är det inte en individuell kritik utan en institutionell dito. Kritiken riktar sig alltså inte mot ”vita” individer utan mot vithet som en social dominansposition. Det handlar i första hand om privilegier och positioner, inte om personer. 

/ Linn Berggren

Publicerat 2020-01-15