Podd Allierad

MusikTarte-Tatin

Kristina
– Jag tror att det finns många som inte själva utsätts för diskriminering som vill engagera sig för jämlikhet. Som ser och upprörs över orättvisor, förtryck, kränkningar. Men som helt enkelt inte vet hur man bäst ska bidra eller säga ifrån. Man kanske är osäker på vad som är rätt sätt? Eller är rädd för att göra fel. Och i stället blir man då bara tyst, passiv, gör ingenting.

Vad är det som får människor att agera i solidaritet med varandra? Vilka förutsättningar behöver vi för att visa civilkurage, och hur kan vi uppmuntra varandra att alliera sig i andras kamper? Det ska vi prata om idag. Mitt namn är Kristina Wicksell, jag är kommunikatör på jämlikhetsstiftelsen Make Equal som just nu bedriver det arvsfondsfinansierade projektet Allierad, som denna podd är en del av.

Men med mig för att prata om det här ämnet har jag i dag Tanja Suhinina som är legitimerad psykolog och sexolog med teoretisk bakgrund inom kognitiv beteendeterapi. Tanja bedriver den psykologiska och sexologiska mottagningen “Eros & Psyke” och skriver blogginlägg om par- och vänskapsrelationer, sex och sexualitet och andra områden ur ett psykolog-perspektiv. Jag har också med mig Björn Hedensjösom tidigare har jobbat som journalist och chef på bland annat Dagens Nyheter och Dagens industri, men som 2011 bestämde sig för att sadla om och bli psykolog. Björn är även med i podden Dumma människor, en vetenskapstörstande podcast om populärkultur, psykologi och mänskligt beteenden, som görs tillsammans med Lina Thomsgård. 2014 publicerade Björn även boken “De är vi”, en text om tolerans, hjälpbeteende och fördomarnas psykologi.

Jag vill börja med att ställa den kanske lite dumma men också självklara frågan, behöver vi verkligen alliera oss med varandra? Behöver vi lära oss att visa civilkurage? Räcker det inte bara med att vi är schyssta och snälla människor?

Tanja
– Där tänker jag att snäll är ett ganska stort begrepp. Om man med snäll menar mesig och intetsägande så nej det räcker inte. Om man med snäll menar modig, tar ansvar för sin värld, att man vill hjälpa andra, ja men då räcker det med att vara snäll, men att snällheten inte är mesig.

Björn
– Jag tänker samma, att civilkurage är att man är inte är rädd för att skapa obehag, helt enkelt. Så det beror lite på vad man lägger i begreppet schysst och snäll.

Kristina
– Tänker ni att det kan vara en motsättning till och med?

Björn
– Om man är en person som verkligen alltid behöver god stämning för att stå ut då tror jag att det kan vara en motsättning.

Kristina
– Den här snällheten gör då att man inte vågar säga ifrån?

Björn
– Ja precis.

Tanja
– Det handlar faktiskt om dig, om vad du tycker är bekvämt och inte bekvämt. Att vara allierad handlar om att det inte alltid handlar om dig. Att ta ställning för någon annan. Och då är din tolerans för dålig stämning kanske inte jätterelevant just nu.

Kristina
– Det finns ju många förklaringar till varför personer känner apati inför personer som inte tillhör ens egen familj eller direkta närhet eller som inte är en lik själv, men vad är det som då får oss människor att faktiskt bry oss om och agera för människor och personer som vi uppfattar som väldigt främmande eller olika eller långt ifrån oss själva?

Björn
– Ett exempel i forskningen, som jag tycker är väldigt spännande som jag tar upp i den här boken som du nämnde i din inledning, är att det verkar spela roll hur man växer upp. Om man växer upp med personer som är olika en själv och de passerar ens liv när man är yngre så verkar det vara en sådan faktor som påverkar senare i livet. Det var ett amerikanskt forskarpar som heter Oliver i efternamn som kikade på sådana som hade hjälpt judar under andra världskriget, tyska familjer och personer, de gjorde en ganska systematisk genomgång. De personerna hade ofta tidigt i livet exponerats för många olika människor och hade fått det här med mångfald från början på något vis. Det verkar vara en sådan faktor som spelar roll.

Kristina
– Handlar det då om att man får en ökad empatisk förmåga eller handlar det om att vi blir bättre på att identifiera oss med människor som är olika oss själva eller finns det någon förklaring?

Björn
– Om man tittar på en strikt evolutionspsykologisk förklaring så verkar hjälpbeteenden mest rikta sig mot människor som vi genetiskt hänger samman med. Ju närmare vi är varandra genetiskt desto mer benägna är vi att hjälpa. Men vi är väldigt dåliga på att avgöra, om man inte vet att ens brorsa är ens brorsa utan man skulle separeras vid födseln och dyka på varandra på ett café då skulle man inte nödvändigtvis känna att ”gud vad jag är släkt med den här personen”. Utan det verkar lite som att när vi växer upp tillsammans, det är det som är signalen om samhörighet på något vis. Jag kan ge ett exempel. Man har tittat på barn som växer upp på kibbutz i Israel, eller människor som växer upp tillsammans i jordbrukskollektiv. De gifter sig väldigt sällan med varandra som vuxna och då tolkar man det som att det beror på något slags upplevt genetiskt släktskap, även om man inte är släkt. Om man växer upp tillsammans, det kickar igång någon sorts program som säger att den här personen är jag släkt med eftersom vi har vuxit upp nära varandra och då vill man inte heller gifta sig med den personen sen, eftersom man inte ska gifta sig med syskon. Min poäng med den här långa utläggningen är, att tidigt exponeras för andra typer av människor ger en slags känsla av samhörighet som sedan senare i livet innebär att man är mer benägen att hjälpa personer som liknar de här.

Kristina
– Och kan det då ersättas, om man inte har möjlighet att rent fysiskt växa upp med människor med en massa olika identiteter, kan det underlätta att exponeras för de personerna genom exempelvis media?

Björn
– Det tror jag absolut att det kan. Någon slags modellinlärning, att man ser hur andra gör. Absolut. Jag har ingen färsk forskning jag kan referera.

Kristina
– Jag tänker på en sak som alltid dyker upp när vi hör om terrordåd till exempel runt om i världen. Det blir oftast mer snack om det är i USA till exempel, eftersom vi har en starkare kulturell koppling till USA för att vi exponeras för väldigt mycket amerikansk kultur.

Björn
– De kommer närmare, ja.

Kristina
– Vad tänker du Tanja om det här?

Tanja
– Jag tänker att känna empati kanske inte alltid är så viktigt. Folk har en grej om att man måste känna för att handla rätt och där kan man faktiskt bara ta intryck av det här moraliska. Jag tycker det här är rätt, jag har inga känslor för det här, känner ingenting men det verkar för jävligt att det pågår ett folkmord någonstans. Jag tänker att också koppla bort det där vad som känns bra, koppla på göret så det blir mer rätt när det gäller exempelvis välgörenhet. Det blir inte så att man skickar en massa nallebjörnar till ett ställe som egentligen behöver sjukhus. Och att man även kanske låter folk som är proffs avgöra vad som behöver göras, folk som kan den här situationen. Jag tänker att det här med fokus på känslor, det är jättebra med känslor, men det är inte nödvändigt. Empati är också en känslomässig reaktion. För mig, om hur jag tänker det är att vara allierad, vad du känner är jätteointressant, vad du gör är däremot jätteintressant.

Kristina
– Men jag tänker att ens värderingar och attityder mot andra människor måste ju på något sätt påverka hur man väljer att hjälpa till eller agera när det är en faktisk krisig situation. Eller?

Björn
– Jag tänker att, jag tycker att du har rätt Tanja. Men, jag tänker att det här begreppet kognitiv dissonans, vet inte om det låter bekant?

Kristina
– Du får gärna förklara det.

Björn
– Det ska jag göra. Det är det psykologiska obehag som uppstår när vårt agerande och våra tankar, känslor, attityder inte hänger ihop. Och vi vill väldigt gärna hänga ihop, identitetsmässigt. Om man tänker att man är en miljövän till exempel och sedan så skippar man källsorteringen, och blir påkommen med att skippa den, då uppstår obehag för man får inte riktigt ihop sin självbild. ”Jag som är miljövän, jag källsorterar inte.” Det blir en dissonans och den vill vi bli av med så fort som möjligt. Och det är klart att attityder och värderingar är en viktig del av identiteten ändå men sedan så håller jag med Tanja om att det är ännu viktigare vad vi gör.

Kristina
– Men det är en sak som jag ofta får höra, att man kritiserar personer som gör gott med att ”det är bara något du gör för syns skull för att du ska se ut som en god människa” det finns något godhetskomplex eller liknande. Där tänker jag precis som du är inne på Tanja, att det spelar väl egentligen ingen roll vad syftet är, om det är att jag bara vill framstå som en god människa men jag gör något som är hjälper en annan. För den som blir hjälpt så spelar väl egentligen inte det någon roll?

Tanja
– Det kan också vara så att vissa personer lyfter fram sitt agerande i vissa situationer väldigt mycket och på det sättet ta uppmärksamhet från folk som faktiskt gjort själva jobbet. Och det kan vara ett ganska stort problem med just att vara en allierad och en god människa och att stå upp för rätt värderingar men bara kommer dit för att demonstrera att man är där eller göra något som syns men inte göra det osynliga arbetet.

Kristina
– Det blir bara ytligt helt enkelt.

Tanja
– Ja och om man drivs av någon extrem skam och gör det osynliga arbetet då är man en väldigt bra allierad.

Kristina
– I podden ”Dumma människor” så pratar du Björn om att våra attityder till andra människor kan förändras av hur vi faktiskt agerar. Alltså att om jag gör gott mot en människa så kommer det leda till att jag tänker och känner bättre om den människan. Jag har alltid tänkt att det är tvärtom att attityderna kommer först, vad tänker du kring det kopplat till alliering?

Björn
– Jag tror att det är väldigt vanligt att tänka som du gör, men forskning visar faktiskt att det är precis tvärtom. Att det vi gör är den viktigaste informationen till oss själva om vilka vi är, det visar sig att det faktiskt funkar så. Folk lite till mans tänker såhär, att om jag ska ta reda på vem jag är då behöver jag ägna mig åt introspektion, vända min inåt och fundera på mina tankar och känslor och så vidare. Men det är egentligen mycket mer kraftfullt det agerande vi ägnar oss åt. Om jag tar ett exempel på forskning. Det var en amerikansk studie där man frågade en grupp människor om man fick sätta en ganska ful skylt, någonstans i Kalifornien, där det stod ”kör försiktigt”, i deras trädgårdar. Jag tror det var bara 17 procent som tackade ja till det här erbjudandet. Men i en grupp, en del av den här gruppen, där svarade hela 83 eller 85 procent ja på den där förfrågan. Vilken var skillnaden? Mellan där 85 procent svarade ja och där bara 17 procent svarade ja? Jo, det visade sig att i gruppen där nästan alla svarade ja, de hade två veckor tidigare fått frågan om de kunde sätta upp någon annan typ av skylt ”håll Kalifornien vackert” en väldigt okontroversiell skylt. Då tolkade man i den här studien det som att de som några veckor tidigare hade tackat ja till att sätta upp den här lite finare, mer okontroversiella skylten de hade fått en idé om sig själva som engagerade samhällsmedborgare. ”Jag är en person som bryr mig om mitt samhälle” och då blev mycket mer benägna att göra en sådan pro-social grej igen och sätta upp den där skylten. Hänger ni med?

Kristina
– Ja, och då tänker jag direkt, om vi ska konspirera lite eller försöka vara lite kreativa, hur skulle vi kunna översätta det här till alliering? Om vi då som organisation vill få fler att alliera sig, hur ska vi lura dem att sätta upp den första skylten?

Björn
– Just det. Tanja, kommer du på något bra?

Tanja
– Jag tänker på hela det här massdeltagandet i Prideparaden som väldigt många företag driver. Å ena sidan tycker jag att det blir en lite tom symbolfråga, men jag tror att det finns en poäng i att folk faktiskt funderar på de frågorna också gör något aktivt. Man går ut, deltar, man exponerar sig också för folk som man kanske inte vanligtvis träffar.

Björn
– Just det. ”Jag är en sådan som går i Prideparaden.”

Tanja
– Precis.

Björn
– Jag är en person som bryr mig om mångfald och tolerans. Det ger information till den här personen om vad jag är.

Kristina
– Så att ha en låg ribba för att börja engagera sig, börja alliera sig, helt enkelt.

Tanja
– Ja och att göra det lätt att även ta nästa steg. Annars blir det att ”jag har gått Prideparaden”. Och?

Kristina
– Och klappar man sig själv på axeln och tänker att nu är jag klar.

Tanja
– Ja precis, alla företagen som går Prideparaden men sedan faktiskt inte har likabehandling på arbetsplatsen. Man låter egentligen den enskilde privatpersonen, från vilket företag det än är, gå sedan är det bra.

Kristina
– Men att ha kanske då en trestegsvariant, först gör du det här, sedan kan du testa på det här och sedan gör du lite mer avancerade grejer och sedan är du fast i allierad-träsket, är det en bra modell?

Tanja
– Hur är man fast i allierad-träsket?

Skratt

Kristina
– Det är väl det vi ska försöka utröna med den här podden tänkte jag.

Speakerröst Maria
– Vi vill tacka Arvsfonden som finansierar projektet, Nisse Björn och Studio Ljudbjörnen för hjälpen att spela in och klippa vår podd samt sajten Blue Dot Sessions för musiken.

Kristina
– Du är ju specialist, du kan väldigt mycket om kognitiv beteendeterapi. Det bygger ju mycket på att helt enkelt utsätta sig för jobbiga situationer och att träna mer eller mindre på saker man inte riktigt vet hur man kan hantera och om man då ska göra det här till alliering, hur kan man arbeta med den modellen, kan man översätta det här till alliering på något sätt?

Tanja
– Ja verkligen och då går tillbaka till den här känslor- och beteendebiten. Det som hela exponeringsgrejen, att klappa spindlar och åka hiss och så handlar om, är inte nödvändigtvis att sluta vara rädd, utan det är mer att bli medveten om att ha ett val i en situation. ”Jag kan låta bli att klappa spindeln. Jag kan klappa spindeln. Jag kan kasta ut spindeln.” Så att man inte känner sig låst. Där tänker jag, när det kommer till alliering, att faktiskt ha lite beteenderepertoar som det heter, olika saker man kan göra som känns som jag men som man kan välja på. Det är väldigt bra att ha förberett, också som allierad om man kommer i en jobbig situation.

Kristina
– Just när det gäller civilkurage, att agera i en faktisk situation till exempel i kollektivtrafiken att man ser att någon blir utsatt för en kränkning till exempel. Där är det lätt att tänka att det finns ett alternativ att gå in och fysiskt gå emellan och säga ifrån, att vara en hjälte. Och det är ju väldigt många som kanske inte vågar eller av olika anledningar inte kan göra det. Men att just då hitta, som du säger, olika alternativ. Att jag kanske bara går och ställer mig bredvid för att visa att den här personen är inte ensam eller jag kanske börjar prata om något helt annat, fråga när nästa buss går från den här hållplatsen, för att bryta situationen. Eller jag går fram till personen som blir utsatt i efterhand och tröstar eller bara säger vad man såg, att den är inte ensam. Men att då föreställa sig olika situationer och bygga upp olika alternativ för att agera. Är det en sådan sak?

Tanja
– Verkligen! Och jag tänker att där finns en väldigt bra övning, eller kanske bara sätt att tänka på som jag tycker om som KBT-terapeut. Att bara öva på att säga saker. Det här med att säga i ord, att använda munnen för att säga en mening, det är en ganska motorisk grej man gör. Det känns väldigt ovant att säga ”stopp det där är inte okey” om man inte är en person som gör det till vardags. Men om man övat flera gånger så vet man i alla fall vet vilka ord man ska använda. Om stopp kommer så har man en sorts fortsättning på det. Och att man känner att jag är en person som har sagt stopp, det är inte okey, om vi går tillbaka till att ha egna erfarenheter. Men det är också att ha flera val och kanske i en situation där man inte vågade göra något, istället för att skämmas och inte göra något efteråt tänka ”okey jag vågade inte, hur ska jag göra nästa gång”. Då är till exempel just att bara avleda uppmärksamhet ett fantastiskt alternativ som du sa. Att konfrontera är inte alltid jättebra.

Kristina
– Ibland kan man ju förvärra situationen om man konfronterar.

Tanja
– Ja verkligen.

Kristina
– Men, som vuxen människa känns det ju alltid lite fånigt att öva på sådana saker, att sitta i grupp med tre personer och säga stopp till varandra. I vilket forum kan man göra det och hur kan man få det att kännas mindre fånigt?

Tanja
– Du kan öva vid spegeln, du behöver inte ha någon person med dig. Att lära sig saker som vuxen är lite som att vara 30-åringen i en klass för balett, förstaklasselever. Barn är gjorda för att lära sig saker, det är lätt för dem. Som vuxen är man inte lika gjord för att lära sig grejer. Det är inte bekvämt, det är nytt och det är svårare för mig som vuxen men ”jag är 30-åringen i balettklassen just nu, det kommer gå lite knögligt” och där kommer värderingarna in, ”jag vill vara en person som gör grejer och då måste jag göra”.

Kristina
– Och i övrigt då, om man har en handlingsförlamning, om man upplever att man har det gång på gång för att man kanske är rädd för att göra fel eller säga fel. Hur kan man på andra sätt motverka den handlingsförlamningen? Hur kan man tänka? Finns det andra saker att träna på?

Tanja
– Jag tänker att ett sätt att hantera handlingsförlamning är också att ibland så känner man “men okej om jag inte gjorde nånting i stunden så ska jag inte gör något alls” men att faktiskt samla mod och gå in till kollegan som sa något transfobiskt i efterhand och säga att “du jag var inte bekväm med det”. Eller att göra något i efterhand är oftast inte en dålig idé.

Björn
– Precis, det blir ju nästan aldrig så illa som man tror så man kan ju då liksom konstruera små experiment helt enkelt och testa. Det kommer att kännas olustigt men, som sagt, det blir väldigt sällan så illa som man tror om man säger ifrån till exempel i det där middagssamtalet där nånting spårar eller så. Det finns en studie som jag tycker är väldigt kul att referera till som visar precis det här. Det var en forskare som heter Robert Lee, som gjorde det här på Yale-universitetet någon gång, där han lät folk berätta precis vad de oroade sig för på tre månader sikt och sex månaders sikt. Sen så följde han upp det här och tittade hur det hade gått med det. Det visade sig att 85 procent av det som folk faktiskt hade bekymrat sig för inträffade aldrig och det visade sig dessutom i de här fallen där det som folk oroade sig för faktiskt inträffade så gick det nästan alltid bättre att hantera än vad folk hade trott och så är det också när man säger ifrån. Man har massa små orostankar kring vad som ska inträffa, att folk inte ska tycka om en längre eller så. Men det blir nästan aldrig så illa som man tror så att testa, gå emot känslan och säg det där som du tycker borde sägas även om det känns obehagligt och utvärdera hur det gick.

Kristina
– I de flesta situationer så är det ju värre att inte säga något för att då upplevs man som att man håller med eller att man inte tycker att det var så farligt och liknande.

Björn
– Det där när man inte säger något tenderar ju då att dröja sig kvar mycket längre medan om man faktiskt säger ifrån så brukar det liksom på nåt vis stanna i situationen då.

Kristina
– En annan sak för nu pratar vi mycket om att agera med civilkurage och det är ju lätt att man hamnar där och att det är det som är de självklara situationerna. Men en sak som vi upplever som svårt när vi engagerar oss för jämlikhet, det är ju att vara proaktiv, att inte bara reagera på negativa saker. Både i samhällsdebatten men också en faktisk situation i kollektivtrafiken eller på en arbetsplats eller liknande. Hur får man energi och hur motiverar man människor till att engagera sig också i saker som inte är akuta utan som är mer långsiktiga, samhällsförändring?

Tanja
– Det är den där million dollar question.

Kristina
– Hade vi haft svaret på den hade vi kanske inte funnits som jämlikhetsorganisation.

Björn
– Den är knepig. Men ett sätt är ju att få, på nått vis – det som är abstrakt och långt borta, vi är liksom inte riggade rent evolutionpsykologiskt för att bry oss om det så värst mycket. Lite grann, vi har kapacitet till det som Kahneman den här psykologiforskaren som vann Nobelpris kallar System 2, att vi kan liksom få upp saker på den nivån där vi kan tänka långt in i framtiden och så där.

Kristina
– Hur gör vi det då?

Björn
– Ja alltså ett sätt kan ju vara då att egentligen få det att kännas lite mindre abstrakt och långt borta och lite mer omedelbart och nära. Att göra det verkligt och lite så här kött och blod och så. En sån här grej, där tycker jag så har kultur och konst och fiktion har en roll. Att få den typen av frågor där det handlar om långsiktig samhällsförändring och sånt som ligger långt borta att ta det närmare. Kanske liksom en dystopi eller något annat som kan väcka känslor och göra det verkligt.

Kristina
– Vanlig hederlig skrämselpropaganda?

Björn
– Ja antingen det eller något som vädjar till andra typer, andra delar av känsloregistret det behöver inte nödvändigtvis vara skräck och hot

Kristina
– Nej men när vi gör kampanjer så brukar vi tänka just på att få med på nåt sätt strukturen, att vi visar på statistik och att på nåt sätt vetenskapligt förankra saker men att också lyfta enskilda exempel för att göra det just personligt

Björn
– Det tror jag är A och O.

Kristina
– Så att man får med båda delarna, inte bara lyfta ett exempel för att det kan vara väldigt vilseledande. Men att hitta den kombinationen på något sätt.

Tanja
– Ja jag tänkte just att avstånd här handlar ju inte bara om tid utan även om att hur många led går till att jag känner dig som person? Och jag tänker att nånting som man kan göra som allierad är ju att just lyfta att personer som avviker existerar in i samtal där folk inte tänker på det. Som att nämna att ja det är väldigt jobbiga trappor hit och kan man inte gå i trappor så kan man inte komma till det här rummet. Att nämna ett samkönat par eller att nämna någon släkting eller sådär som på något sätt inte riktigt passar in i just den här gruppen där man sitter för att få in resten av världen i rummet. Inte på ett sätt som, nu ska vi prata om rättigheter och sånt här politiskt snack och döma folk som tycker något annat utan mer som just bara att verklighetsgöra det lite grann.

Kristina
– Just det som vi pratade om tidigare kopplat till identifikation och representation. Att omge sig av människor med olika erfarenheter och upplevelser helt enkelt. Och hur, om man då vill uppmuntra andra att alliera sig men en själv? Om jag upplever ett hinder eller ett förtryck eller diskriminering i någon form och så vill jag att människor ska solidarisera sig med mig, hur ska man då göra? Hur ska jag få människor att känna för mig och vilja hjälpa mig eller engagera sig för mig? Och vad ska jag absolut inte göra? Vad kan få en avskräckande effekt?

Tanja
– Jag tror inte man ska vara rädd för den avskräckande effekten för jag tror att väldigt, jag tror inte det finns ett enda rätt eller fel sätt att göra det på. Jag som person är väldigt konfrontativ så jag väcker ofta jobbiga känslor men personer som behöver det, som verkligen behöver någon som inte lindar in saker uppskattar det oerhört. Medan vissa är väldigt bra på att linda in grejer och det finns folk som uppskattar det, så där tror jag också att man får acceptera att folk är olika.

Björn
– Jag tror ju på att utnyttja den här dissonansen som vi pratade om tidigare. Ett exempel är ju såna här etikettseffekter, labeling effects, alltså om man klistrar en etikett på folk, det har man sett då till exempel med hjälpbeteenden, hos barn bland annat. Att om man intalar slumpvis utvalda barn i en skolklass att ”du som är så hjälpsam” eller att “du är ju en som hjälper” då kan man se att de barnen som får en sån etikett på sig blir också mer benägna att dela med sig till klasskamrater och så där. Vuxna funkar ju lite grann likadant faktiskt att man om man ser ett sånt beteende hos en person som man vill se mer av eller förstärka då kan man liksom uppmärksamma det och försöka klistra det på den här personen.

Kristina
– Och det där tänker jag funkar precis på motsatt sätt också. Att klassens bråkstake som aldrig kommer kunna bli något annat än klassens bråkstake när den väl har fått den etiketten.

Björn
– Exakt och det är egentligen två effekter, den kallas pygmalioneffekten det är den här positiva, när man får höra bra saker och blir bättre och golemeffekten kallas det när man får höra dåliga saker och då blir sämre så att säga.

Kristina
– Och om vi ska sammanfatta det här då, vad är dom tipsen som vi har kommit fram till här. Hur kan man få människor att alliera sig? Hur skulle ni sammanfatta det här till tre tips?

Björn
– Ja, nej men en sån grej som vi var inne på då det är ju sänk trösklarna för att folk ska kunna bete sig som allierade. Det som vi var inne på det här fina exemplet med Prideparaden till exempel. Så att det byggs in i deras identitet via beteendet först.

Tanja
– Mitt bästa tips är var inte rädd för dålig stämning. Som allierad har du lyxen att kunna välja när den dåliga stämningen uppstår, som person som är drabbad kan du inte riktigt välja det. Så se den här dåliga stämningen som ett pris du betalar för att vara en bra person men också en lyx att kunna välja eller välja bort.

Kristina
– Då lägger jag till där också att just den här självidentifikationen, att kunna identifiera sig med människor som inte är lik en själv. Att det också är nånting som vi faktiskt kan öva på genom att omge oss av människor med andra erfarenheter men också att konsumera media till exempel från personer som inte har vuxit upp, eller som lever eller utsätts för samma saker, som jag gör.

Björn
– Och om jag får lyfta en sak till som vi var inne på som jag tycker är viktigt är ju ändå att uppmärksamma och förstärka den här typen av beteende hos andra så att det blir belönande att vara allierad.

Tanja
– Jag tänkte bara lägga till en till sak och det är att vara allierad är ju också ett ganska långsiktigt projekt. Ibland kan det kännas hopplöst när man lyfter fram en grej men det landar inte hos personen man tilltalar eller det landar inte alls. Men man måste också tänka på att det ger långsiktiga effekter att om någon nån gång hört dig säga en sak eller göra en sak kommer förmodligen ge dem andra erfarenheter av livet och de kommer kanske tänka till en annan gång

Kristina
– Då är vi nöjda för i dag. Jag vill ge er ett stort tack för att ni har deltagit, Tanja och Björn, och tack till er som lyssnat. Om man vill veta mer om projektet Allierad eller läsa på om alliering så kan man gå in på www.allierad.se. Och sen så tycker jag också att man ska lyssna på nästa avsnitt av den här podden. Tack!

Björn
– Tack.

Tanja
– Tack

Musik Tarte-Tatin